SOMMAR, SOL OCH REVIDERADE MÅL

Nu är det bedrövligt länge sen jag skrev här i bloggen men eftersom jag och Nisse kommit till ett avgörande vägval tänker jag att det är bra att skriva ner det hela.


Nisse är en grymt fin hund med otroliga kvaliteter – han spårar som en gud, är kvick som en iller och lättlärd i lydnaden och har finfina egenskaper i skyddsarbetet. Han är pigg och energisk och frisk. Det finns inga konstigheter nånstans egentligen (mer än att han inte är helt nervfast och har ett högt temperament) och till på köpet tränar vi en del. Sett till detta borde vi har startat IGP III vid det här laget men så är icke fallet och det beror på att jag inte riktigt kan styra upp honom, jag saknar ledarskap och han tar mark så fort han får chansen och han har inga problem med att försöka styra upp mig 🙁 . Det här har jag varit medveten om länge men först på lägret i Karlsborg kom jag till en punkt där jag faktiskt bröt ihop på riktigt. Han gjorde precis som han ville och jag tappade det fullständigt. Ingen av de som var där och som känner oss blev särskilt förvånad, om man inte räknar Nisse som inte fattade vad som hände när jag storbölandes vrålade åt honom att han kunde dra åt helvete och sen stegade iväg (husse tog hand om honom och satte honom i bilen medan Fredrik fick agera psykolog).

Man läser ofta om att människor hamnar i vägskäl i livet och där och då, på appellplanen på Karlsborgs brukshundklubb, kom jag till ett vägskäl när det gäller min och Nisses framtid. Skulle jag köpa en haltigrimma och ett flexikoppel och skita i alltihop eller försöka ordna upp det här på ett sätt som jag känner att jag klarar av och kan stå för.

Jag valde det sistnämnda. Från den dagen får Nisse inte göra ett dugg i vardagen utan att fråga om lov. Han får inte gå ut eller in genom dörren, inte äta, inte hoppa upp i soffan, inte hoppa upp i sängen, inte hoppa ut ur eller in i bilen utan ett varsågod. Han får inte starta upp aktiviteter på egen hand utan måste invänta min signal. Går vi ut på promenad får han gå ”här” till jag bestämmer att han får gå på toa (obs! vi snackar alltså 150 meter här och inte fyra kilometer ”håll dig hundjävel” 😀 ). Det låter dödens tråkigt och det är det, MEN det känns som att vi sakta men säkert är på väg åt rätt håll. Jag klurar mycket på att hitta rätt förberedelser i vår träning och skyddsträningen med vår träningsgrupp går just nu ut på att Nisse – utan undantag – ska rondera fem skärmar innan han får sin vinst i sjätte skärmen. Gör han inte som han ska står det ingen figurant i skärmen och inte bara det, han får börja om från skärm nr 1. Man kan säga att han har fått springa väldigt mycket den senaste månaden, den gode Nisse Palm 😎 . Igår stod det en hel svärm av folk uppe vid sjätte skärmen (det var 13 hundar som kördes och vi var näst sista ekipage) och det låg, med mina mått mätt, en miljard skyddsärmar och kuddar där uppe. Jag hann tänka många negativa tankar på väg ner mot ingången på planen men jag tog mig faktiskt samman riktigt bra. Vi körde våra förberedelser, jag kopplade loss, vi gick in på planen, fick vårt klartecken och sen skickade jag mot ettan och började gå framåt. Nisse, han bara ronderade, kom på inkallningarna, tog ögonkontakt när han passerade i 190 och när han rundade femte skärmen ropade Pierre ”låt honom gå direkt!” … Den känslan. Alla träningskamraterna jublade och var så glada för min skull, trots att det egentligen inte är nån jätteprestation normalt sett men de vet hur mycket jag kämpar för det här, inte bara på träningen utan varje dag i vardagen med Nisse. Mina träningskompisar är helt fantastiska – har jag sagt det 🙂 ?

Film från träning i våras, figurant Fredrik Bjurklint:

_
Nu har vi köpt en mycket praktisk skärm som jag kan lasta i bilen och ha med mig på lite olika ställen så att vi kan träna skyddslydnad och bevakningar bortkopplat från de roligaste ställena, som är appellplanerna i Hurva och på SBK Malmö. Först när jag har kontroll och allt funkar tillräckligt bra på andra ställen tar vi träningen dit.


Lydnadsträningen går momentmässigt bra. Nisse kan alla trick. Han kan t.o.m. lägga sig på kommando när han springer sitt allra fortaste på framåtsändandet, vilket i sig är en högoddsare 🙂 . En annan oväntad sak som han är bra på är platsliggning 😯 . Han tränger och plogar stundtals i det fria följet men kan lika gärna gå hur fint som helst. Han har en grym hoppteknik och apporterar helt ok – full fart ut, bra och direkt gripande och håller fint och fast innan avlämnandet. Farten in de sista metrarna går att förbättra en del men det kan jag leva med. Inkallningen är jättebra och han reagerar/agerar snabbt på både ”sitt” och ”ligg” under gång, dock är utförandet snett ibland och det jobbar vi med. Jag måste klura vidare på vilka förberedelser som funkar bäst för Nisse och sen hålla fast vid dem.


_

Sedan strax före lägret har vi varit rätt så duktiga med spårträningen och efter lägret har det blivit skärpning på riktigt. Nisse är en grym spårhund men måste lära sig att spåra som jag vill, dvs. så att vi får högsta möjliga betyg på tävling och jag tycker att vi kommit en bit på vägen. I lördags la jag ett spår på dryga 700 meter med fyra vinklar och fyra apporter där han fick spåra en bra bit i rak motvind och han var så himla duktig. Han höll ett vettigt tempo utan allt för många korrigeringar och gick bara över första vinkeln med en hundlängd. Han markerade tre apporter genom att lägga sig och behövde bara påminnas med ett ”ligg” på den fjärde, som låg i motvind. Imorgon ska vi spåra igen och fortsätta nöta tempo och apportmarkeringar. Förberedelserna med att ligga still medan jag kopplar om från koppel till lina och fotgående till en tänkt domare i närheten av starten börjar bli riktigt bra, jämfört med tidigare bråk och dragkamp 🙂 .


_

Jag har bestämt mig för att satsa på att starta i BSL 1 och eventuellt även BSL 2 i höst och skippa IGP tills jag känner att jag har den kontroll som jag måste ha för att kunna genomföra ett skyddsprogram.

Man kan säga att det bara är för mig att gilla läget och ta tag i allt jag borde ha tagit tag i när Nisse var yngre och hoppas på att det fortsätter att ge resultat så att vi någon gång kan ta oss ut i IGP I utan en känsla av kaos. Om det inte blir som jag hoppas, kommer jag åtminstone att ha lärt mig massor.