SOMMAREN SÅ HÄR LÅNGT

Nu har strax hela sommaren gått och jag har inte skrivit ett ord här i bloggen. För dåligt egentligen för att jag i grund och botten fortfarande tycker att det är ganska roligt att blogga, så här 15-20 år senare 🙂 . Bloggar kallades rätt och slätt ”dagböcker” när jag började skriva 😀 .

Som många säkert känner till miste vi vår pappa, make, morfar och svärfar i mitten av juni och det var första gången i mitt liv som jag mist någon som jag stått riktigt nära. Det var väldigt ledsamt och sorgligt och tanken på att aldrig mer träffa pappa var och är fortfarande överväldigande, svår att ta in och – på något sätt – helt och hållet overklig.

Pappa var sedan många år rörelsehindrad på grund av en neurologisk och degenerativ sjukdom som heter spinal stenos och han drabbades dessutom av många andra sjukdomar under senare delen sitt liv men med hjälp av mamma reste han sig och kom tillbaka varje gång och vägrade låta sig besegras. Min pappa hade ett lejonhjärta och jag beundrade hans envishet och målmedvetenhet och hoppas att jag, den dag jag blir gammal och kanske drabbas av sjukdom, att jag fått ärva bara en tiondel av hans viljestyrka. Pappas borgerliga begravning blev personlig och ljus, precis så som han hade velat ha det. Bara de allra närmaste närvarade och portarna till det lilla kapellet stod öppna under hela akten. Solen lyste upp kistan med de vackra blommorna och fåglarna kvittrade allt vad de kunde utanför. Pappa hade varit extra nöjd med att hans absoluta favoritlåt spelades – I just called to say I love you med Stevie Wonder. Den fick vi höra till leda på den tiden pappa fortfarande körde bil 🙂 . Jag klarade faktiskt av att säga några ord för att hedra pappas minne:

”PAPPA

Min pappa har lärt mig att det att cykla, att det är viktigt luta bokstäverna åt samma håll när man skriver, att skugga rätt när man ritar, att åka skidor, att dansa foxtrot och att våga stå upp för det jag tror på.

Jag lärde min pappa att ”allt ordnar sig”.

Min pappa hade alltid en smått orimlig tro på att vi skulle kunna bli världsklass på allt vi företog oss. För min del innebar det att han tyckte att jag behövde ett jättedyrt Donnay-tennisracket när jag skulle gå på en veckas nybörjarkurs i tennis. Det visade sig redan efter första bollen att jag saknade alla former av bollsinne men ändå tyckte han att vi skulle ta grönt kort i golf tillsammans sommaren efter tenniskursen. I Åhus spelar man nämligen tennis och golf eller också seglar man. Vi tog grönt kort i Ronneby och efter min första riktiga 9-hålsrunda upptäckte jag att golf var lika kul som att se målarfärg torka. Han tyckte att en Aria koncertgitarr vad det som behövdes när jag skulle fortsätta i kommunala musikskolan på högstadiet och efter första terminen i sjuan insåg jag att mina fingrar inte var gjorda för att greppa ackord.

Vi växte upp med en pappa som tillsammans med vår mamma gav oss en grundmurad tro på oss själva och mod att våga prova på saker vi aldrig gjort. Vem annars – förutom vår pappa – skulle ha lämnat över ansvaret för att ta en hel buss med skidresenärer från Sverige till Österrike före EU-inträdet och med allt vad det innebar i passkontroller och tullar till en 16-åring?

Vi var lika på många sätt, jag och pappa. Inte bara till utseendet. Jag tyckte om att rita när jag var liten och idag är hela mitt hem fullt av tavlor som pappa målat. När pappa var i tonåren kom han in på Konstfack men eftersom han var för ung för att börja där tog hans liv en annan riktning men han tog upp målningen som pensionär och skapade många vackra tavlor i olja och akvarell. Pappa älskade hundar och medan mamma och Lotta blev ganska arga (och jätterädda) när jag hade köpt min första schäfer Cita var han överlycklig. Numera älskar hela familjen schäferhundar och många hundar har passerat sedan 1989. Idag har t.o.m. Lotta och hennes familj blivit hundägare till pappas stora favorit Polly. När pappa var som sämst i sin sjukdom fick hundarna alltid honom att le och må lite bättre. Det slog mig att pappa faktiskt red på ridskolan i Kristianstad en period som sjukgymnastik för några år sen och jag fick ärva både hjälm och ridbyxor när jag själv tog upp ridningen igen.

Jag och pappa var olika på ett sätt och det var att han var bra på matematik medan jag var (är) fullständigt usel. Vi satt ett helt jullov och jobbade med företagsekonomi för att jag skulle klara min sista resttenta i Lund, jag klarade tentan ”stolpe in” och pappas tro på att jag var superintelligent fick sig en rejäl törn efter det jullovet. Mitt ekonomiska sinne imponerade heller aldrig på honom och han och mamma har fått rädda mig många gånger.  

Min pappa var en envis man med en kämparglöd utöver det vanliga. Han hade så ont i sin kropp men gav aldrig upp, trots att han drabbades av osannolikt många fysiska motgångar. Han genomgick omänskligt många operationer och kämpade sig tillbaka gång på gång. Han tog sig upp på sin träningscykel varje dag så snart han med hjälp av mamma klarade det och han älskade att åka med färdtjänsten till gymmet för att träna. När andra hade gett upp för länge sen fortsatte han att kämpa för att bevara sina förmågor. Det beundrade jag honom för och jag hoppas att jag, den dag jag blir gammal och sjuk har fått ärva åtminstone en tiondel av hans styrka och vilja, hans lejonhjärta. Det är inte många som klarar att åka på två veckors semester med en bruten överarm och säga att ”det gick rätt bra de sista dagarna, då kunde jag t.o.m. simma”.  

Jag är tacksam för att just du pappa var min pappa.”

Mitt i all sorg och bedrövelse kändes det faktiskt bra att åka i väg på Demonens kennelläger i Tiveden. Jag, Jonas, Charlotte och Lollo klämde ihop oss i vår vanliga stuga och vi hade en underbar vecka på alla sätt. I år hade vi för första gången en IPO-grupp på lägret och vi hade hyrt in Fredrik Bjurklint som instruktör. Vi spårade, tränade lydnad och skydd varje dag i hettan (som hade börjat redan då) och vi hade grymma dagar. Fredrik var mycket engagerad, pedagogisk, kompetent och humoristisk och jag tycker att jag och Nisse tog oss upp ganska många hack, framförallt i spåret och lydnaden 🙂 . Lite extra kul var det, att Fredriks fru Helén kom och hälsade på och hade med sig deras båda tjejer Alva och Lovis <3 .

  

 

_

_
Jonas fyllde 50 mitt i Sebastians studentstök

 

_
 

… och blev riktigt överraskad på lägret med anledning av sin födelsedag 😎 . Han trodde han skulle ”prata spår” med lägerdeltagarna (vilket han verkligen INTE hade lust med eftersom han lagt det där med polishunderiet bakom sig) och när han klev in i lokalen och alla började skråla ”JA MÅ HAN LEVA!” blev han både förstummad, tårögd och jättejätteglad <3. Nu har vi fått ett Ving-presentkort var och efter den här varma soliga sommaren har vi bestämt oss för att boka en resa till våren. Det känns ju dumt att resa till sol och värme när man överdoserat just det, den här sommaren 🙂 .

_
  

_
För att återgå till Nisse är skyddet är vad det är med honom – han får feeling och jag har ingen feeling alls för själva skyddsgrejen och det blir mest stök och bök av allting. Känns det som. MEN vi kämpar på och jag gör så gott jag kan med att följa de instruktioner och anvisningar jag får och så får vi hoppas att det blir nån form av moment av det hela i framtiden 😳 . Vi har kommit igång bra med skyddsträningen på hemmaplan i alla fall. Pierre är väldigt noggrann och pedagogisk både mot förare och hundar och han ser saker hos hundarna som nästan ingen annan ser och det är inte helt enkelt att förhålla sig till Nisses dagsform när jag inte riktigt uppfattar den själv 😳 . Hur som helst har jag fortfarande inte riktigt 100 kontroll på Nisse när det vankas skyddsträning och det är något jag måste fortsätta jobba med. Just nu känns det som att det inte blir någon IPO-start till hösten utan möjligen en BSL, men det är ju inte fy skam det heller. Hellre att det blir ordentligt och stabilt utifrån kriterierna som (faktiskt) står i regelverket och bedömningsanvisningarna än ett hafsverk som man måste försöka fixa till i flera år sen. Fördelarna med Nisse är att han biter fullt, fast och hårt och att han har en allvarlig sida som gör att han inte lafsar omkring när det vankas skyddsträning. MEN – som sagt – lydnaden, spåret och ronderingarna blir i vart fall bättre, allt efter som 🙂 . Lite tappad sug just nu men det brukar gå över.

hästfronten har det varit sommarlov men jag har hälsat på Nibbi på betet några gånger 🙂 . Han är rund som en tunna och verkar må bra med sina kompisar. Nu håller jag tummarna för att han är bra i sitt bakben när det är dags att sätta igång honom igen. Planerar att åka ut till betet idag och om ett par veckor sätter verksamheten på ridskolan igång igen.

 

_
 

_
Imze har också varit på läger och efter att ha varit i total lägerchock de första dagarna kom han igång allt efter som. Han spårade som en liten kung, lekte med allt större intensitet och lärde sig att simma <3. Väl hemma igen har han fått fortsätta med spårträningen, lite skyddsövningar (han biter mestadels fullt och fast och har ett bra tillkämpande) och lydnad. Liten börjar bli stor 🙂 .

  

_
Det har väl inte undgått någon att den här sommaren har varit sjukt varm och torr och sommarens bästa investering alla kategorier har varit poolen, som vi beställde i juni men som inte kom förrän i juli 🙄 . Vi lyckades fylla den innan det blev bevattningsförbud och vi har i stort sett badat varje dag sen den blev klar för användning. AC inomhus och i bilarna och en pool i trädgården har helt klart gjort den här sommaren uthärdlig. I förrgår regnade det en stund men sen igår skiner solajävlen’  från himlahelvetet igen 👿  .

 

Nu är jag tillbaka på jobbet sen i måndags och både jobbchocken och semesterkoman har så smått börjat lägga sig 🙂 . Det känns faktiskt helt ok att allt är ”som vanligt” igen även om jag utan problem hade kunnat ha semester i minst fyra veckor till 😎 .