BARMARK & BILDÅTERVINNING

Nu har nästan all snö töat bort och temperaturen har stundtals kravlat sig upp över 3-4 grader. Det är hur mysigt som helst med snö men så här i mitten av mars är det helt klart mysigare med barmark 🙂 .

I söndags kom vi igång med träningen igen, jag och Nisse, och vi körde både ett lydnadspass och ett skyddspass nere på klubben. Nu har det blivit ett långt uppehåll så det blev lite börja om från början (igen 🙄 ) med skyddsträningen. Eftersom jag är gravt linhandikappad (eller en jäkla klåpare med linan, om man så vill) band vi upp honom i en stolpe och jag hade koppel på för att styra. Nisse var jätteduktig. Han inledde med skräckblandad förtjusning och behövde mitt stöd men avslutade som värsta vargen. En ganska styrbar varg dock. Han startade upp mot Pierre, jag fick ta in honom fot (och gå ett varv ibland) och – vid kontakt – ge honom kommando att starta upp igen. Första gången vrålade jag FOT! så de som stod närmast säkert fick akut tinnitus. För säkerhets skull, tänkte jag. ”Du behöver inte skrika – han är inte döv och om du börjar vråla redan nu har du inget att ta till sen. Gör om gör rätt!” Kommenderade ”fot” i normal samtalston och även om han segade sig tillbaka till utgångsposition visade det sig att det räckte bra 🙂 . Lilla lydiga Nissegrisfisen ❤️. Han biter verkligen fantastiskt bra och han håller halvärmen lugnt och stilla utan att ruska, tugga och greja. Sånt där går ju att ordna men eftersom jag inte har så bra koll på det här med skyddsarbete känns det gött att slippa träna på den detaljen i alla fall. Pierre konstaterade att ”vi ska nog få till det med din lilla hund” och Lollo och Charlotte som tittade på tyckte att Nisse var jätteduktig 🙂 . Och söt.

 

Jag har hängt mycket med Imze sen senast eftersom Jonas både har jobbat nätter och åkt iväg på teambuilding med jobbet. Imze har nu uppnått svårighetsgrad 3 i tricket ”sitt och vänta på varsågod” när det är matdags 😎 . Han kan även sitta kvar när man lämnar honom några steg. Det bästa är dock att han (oftast) kommer när man ropar och att han börjar greppa att ”nej” betyder att han ska sluta upp med det han håller på med 🙂 . Han är alldeles galen i folk och ska helst hångla upp varenda kotte vi möter på rundorna … liiite drygt faktiskt, även om jag tycker att det är en bra egenskap hos hundar, att de tycker om folk. Det går ju bra nu när han liten, luddig och jättesöt med sina stökiga öron men sen, när han är en stor svart schäfer, kommer det troligtvis inte att gå lika bra. Troligtvis kommer det inte att gå bra alls. Det gäller att ladda med godaste godiset, pipis, kampdutt och boll om man ska lyckas styra om honom från mötande människor (eller människor 100 meter bort)  till sig själv. Man känner sig grymt smidig när man går omkring i en tjockjacka fullproppad med godis och grejer. Not 🙄 .

Silver Bullitt är numera servad och fixad. Dörrarna går att öppna och stänga utan problem, servicelampan och ABS/antisladd-lampan är släckta MEN dessvärre kvarstår problemet med att lägga i backen. Fördelen är att jag vet vad det är för fel, att det inte kommer att kosta allt för mycket att åtgärda och att jag kan köra bilen utan att behöva oroa mig för växellådekrasch. Det är bussningen till backen som är sliten och behöver bytas men man byter inte bara en bussning utan man byter allihop när man väl är där och rotar. Tur att jag jobbat två rundor övertid till 🙄 .

Jag och Nibbi har haft en bra vecka. Svår men bra. I fredags övade vi vidare på vår ”värmning” och på galoppbyten, både s.k. ”enkla byten” där vi bromsade ner till ett par steg skritt mellan volterna på åttan och med att försöka få till det i farten. Det gick ganska bra, tycker jag. I måndags på dressyrträningen hade Charlotte släpat ut bockarna igen och vi fick byta galopp över dem i serpentiner. Det gick oväntat bra och det kändes som vi hittade ”den rätta knycken”. Det blev inte rätt hela tiden men det blev i alla fall mer rätt än fel och bara det kändes helt grymt. Igår hoppade vi banan från helvetet eller i alla fall kändes det så när vi fick våra instruktioner och visst blev det tok in i den lååååånga studsen på båge på kortsidan ett par gånger men när vi hoppade hela banan gick det riktigt bra.

Man kan ju inte direkt säga att vi får göra enkla övningar, varken på våra dressyr- eller hoppträningar 😯 . Det kanske inte blir helt perfekt hela tiden men Charlotte får oss verkligen utmana oss själva och våga oss utanför vår komfortzon – hon är helt enkelt en fantastisk, inspirerande och engagerad ridlärare ⭐️⭐️⭐️. Vi får verkligen lära oss att RIDA. Just nu är vi inne i en period där vi ska få hästarna att vara lydiga och styrbara. Vi ska kunna öka och minska farten och styra våra hästar med benen. Det blir rött kort om vi börjar ratta med tyglarna och tjyvhålla. Nibbi är en helt grym liten häst. Han är inte så högt utbildad och inte någon supertalang i hoppning och dressyr. Jag kan inte heller så bra och håller på att lära mig men ändå försöker han förstå vad jag menar och han gör sitt absolut bästa hela tiden. I måndags ville jag t.ex. prova att förflytta honom ganska tvärt i sidled in mot kvartslinjen i galopp och han bara gjorde det ❤️.  Jag är så tacksam för att just jag får vara hans halvfodervärd, för att jag får lov att göra den här resan med honom och för att jag får vara med i Charlottes specialgrupp i både dressyr och hoppning. Så är det.

Veckan rullar på och förhoppningsvis blir det de utlovade minusgraderna resten av veckan så att man slipper kasa runt i lera på hundträningen. Jag känner att jag fått feeling (som Sara brukar säga på skyddsträningen) och det gäller att smida medan järnet är varmt 🙂 . Kom på det att vi måste bli bättre på att släpa med oss kameran ut och ta ordentliga bilder och kanske filma lite också.  Det blir mycket återanvändning av gamla bilder just nu 🙄 .