månadsarkiv: december 2014

EN MORGON KVAR

Idag var det näst sista morgonen som klockan ringde för uppstigning innan en låååång ledighet och inte nog med det, idag är det ”VintersolstÃ¥ndet” och frÃ¥n och med imorgon gÃ¥r vi Ã¥ter mot ljusare tider 🙂 . Jag gillar verkligen vintern men den just den här vintern har ju varit sjukt trist sÃ¥ här lÃ¥ngt 🙁 . Vinter Ã¥ vinter förresten … världens längsta höst.

Lagom till vintersolstÃ¥ndet har jag och Yaxxon kommit igÃ¥ng med vÃ¥r träning igen. Vi har gÃ¥tt ut hÃ¥rt med tvÃ¥ dagar skogsträning pÃ¥ raken och det verkar som att vi lyckats vila oss i form faktiskt. I lördags Ã¥kte vi ut till Revinge för att köra ett sökpass med Höörgänget och efter lite markförvirring slutade det med att vi var hela nio ekipage frÃ¥n bÃ¥de Höör och Malmö som körde 🙂 . Yaxxon gick som hund nr 6 och efter vÃ¥r senaste tävlingsinsats där han var lätt lavinhundsinspirerad hade jag inga större förväntningar pÃ¥ vÃ¥r prestation. Hur som helst fick han stödhjul i form av en minnesbild när figgarna gick ut i början och sen körde vi med helt dolda figuranter och Yaxxon var riktigt, riktigt duktig 😀 . Han gick dit jag ville, han höll precis perfekt fart, han jobbade ut pÃ¥ djupet, han var helt ren i sina markeringar och nästintill obehagligt lydig bÃ¥de pÃ¥ intransporterna och pÃ¥ stigen 😯 ! Vi fick jättemycket beröm och Mats noterade en stor skillnad och det var att jag var lugn och harmonisk istället för irriterad *oops*. Yaxxon var lika toppad som vanligt när han kom till rutan men pÃ¥ nÃ¥t vis gillade jag läget istället för att brÃ¥ka med honom och kanske var det det som gjorde att vi kom in ett bra flow direkt? Stolt blev jag iaf.

IgÃ¥r var det jullovsgruppträning i Vomb och jag bestämde mig för att fokusera pÃ¥ uppletande, ett moment som vi varit väldigt bra pÃ¥ förut men som tappat en del i kvalitet den här hösten, troligen för att vi inte tränat pÃ¥ det ordentligt utan mest genomfört ett antal uppletanden utan nÃ¥n egentlig plan. Första uppletandet igÃ¥r började som det brukar, dvs. med att Yaxxon jonglerade in första föremÃ¥let pÃ¥ stigen 👿 . Han fick sig en uppsträckning och efter det lämnades föremÃ¥len av sittande vid min sida med hyfsad stadga i ”hÃ¥llandet”. Andra varvet hade jag sex föremÃ¥l ute. Tre pÃ¥ bredden längst ut och tre pÃ¥ bredden nÃ¥nstans pÃ¥ mitten. Syftet med det upplägget var att han inte skulle fÃ¥ springa över nära-föremÃ¥l utan att han skulle ta första föremÃ¥let han fick vind pÃ¥ och – framförallt – inte byta föremÃ¥l. Även den här gÃ¥ngen jonglerade han med första föremÃ¥let och det är bara att inse, vi mÃ¥ste nörda avlämnanden i parti och minut.

IgÃ¥r blev det lite extra spännande i skogen när en sadlad och tränsad häst helt plötsligt kom springande 😯 . Vi sÃ¥g inte till nÃ¥gon ryttare och det var fanns ju inget annat att göra än att organisera en liten räddningsaktion. Ett gäng gick pÃ¥ det hÃ¥llet för att leta reda pÃ¥ ryttaren och ett gäng gick efter hästen där den försvann i skogen. Ryttaren hittades oskadd (tack gode gud!) och när han fÃ¥tt veta vilket hÃ¥ll hästen hade försvunnit Ã¥t kunde han börja leta han med och hästen hittades sÃ¥ smÃ¥ningom oskadd den med (tack gode gud!). Tydligen var den en hundägare som öppnat luckan pÃ¥ sin bil och släppt ut skällande hundar precis när hästen skulle passera. Hästen blev jätterädd, ryttaren ramlade av och sen flydde hästen. Jösses alltsÃ¥! Men som sagt, slutet gott – allting gott.

Annars har det inte hänt sÃ¥ mycket. Man är helst inomhus i det här jäkla skitvädret 🙁 . Det är helt sjukt vad det regnat den senaste tiden och lervällingen som vi har pÃ¥ tomten skojar man inte bort. Idag väntar en mysig lunch med goa kompisar  och sen ska jag shoppa en julklapp eller tvÃ¥. Stegräknaren har jag tappat bort – verkar det som – men den dyker väl säkert upp till dess att jag köpt en ny 🙂 . SÃ¥ brukar det vara nämligen.

EN VECKA HAR GÃ…TT

Nu har det gått en vecka och drygt två timmar sedan Kajsa fick somna in och det är fortfarande jättesvårt att tänka sig att hon inte finns mer. Hon har lixom alltid funnits i vår familj, iallafall har det känts så och vi har så många roliga minnen som är förknippade med Kajsa, Milleniumbruden <3. Tack vare henne fick vi uppleva ett SM i rapport 2006 och den (på den tiden) hysteriska kvalperioden innan slutdatumet. Vi hamnade till slut på 18:e plats på kvallistan med cirka 570 p. Vi låg överlägset sist på tid inför sista skicket på tävlingen när Kajsa visade att rapport inte bara handlar om att vara snabb utan även om att ha huvudet med sig. Vi låg på en makalös 4:e plats efter rapporten, slutade 6:a och fick vara med om prisutdelningen och allt. Det var en stor upplevelse, iaf för oss.


Jag, Kajsa och Jonas innan prisutdelningen på SM i Borlänge 2006

Kajsa var verkligen en envis liten rackare, som kunde driva en till vansinne med sina gälla skall och sitt blixtrande humör. Hon tyckte säkert att hon varnade både länge och väl innan hon vaktade sina grejer mer tandgripligt men i realiteten var det mer än en hund som fick på blocket av henne och fick ärr för livet. Yaxxon hade vi just hämtat när han inte hann uppfatta hennes varningsmorr och fick sig en rejäl markering rakt över nosen, en markering som krävde veterinärvård. Hans högra öga rinner än idag på grund av en skadad tårkanal. Det intressanta var, att de hundar (företrädesvis hanar) som upplevde närkontakt med Kajsas vassa tänder avgudade henne än mer efter den smärtsamma upplevelsen.

Kajsa hade en väldig integritet och kunde vara rätt dryg men på nåt vis letade hon sig ändå in i allas hjärtan med sina egenheter. Hon gick lixom inte att motstå.

Sina sista Ã¥r tillbringade Kajsa hos min mamma och pappa och Kajsa gick – sin vana trogen – all in även när det gällde att byta matte. De första gÃ¥ngerna när vi kom för att hälsa pÃ¥ ville hon följa med oss hem till Malmö men det tog inte lÃ¥ng tid förrän hon följde min mamma som en skugga och t.o.m. undvek att följa med ut pÃ¥ uppfarten för att försäkra sig om att slippa följa med oss hem. Kajsa var verkligen min mammas hund de sista Ã¥ren och hon levde ett fantastiskt pensionärsliv. Varje morgon gick mamma och hon pÃ¥ en timmes promenad i skogen, hon fick följa med överallt och hon blev behandlad som en prinsessa. Det är klart att det kändes jobbigt för mig att bli ”puck-tvÃ¥a” pÃ¥ ett sätt men pÃ¥ ett annat sätt var det ju underbart att veta att Kajsa var precis där hon ville vara när hon inte var hos mig.


Prinsessan Kajsa på party


Kajsa för en dryg månad sedan


… här med Yaxxon

Kajsa blev sÃ¥ när som pÃ¥ en vecka 14 Ã¥r och nio mÃ¥nader gammal. Vem hade kunnat ana att hon skulle bli sÃ¥ gammal och frisk när jag – per telefon! – valde ”den minsta grÃ¥a tiken” samma dag som hon föddes och föreslog namnet Kajsa. Det var Irene som la till ”Karlsson” och det passade ju alldeles utmärkt. PÃ¥ pappret var Kajsa inget lysande avelsresultat med bÃ¥de C-höfter och lindriga armbÃ¥gsfel men i verkligheten var hon – precis som sin lillebror – en sjukt frisk hund. Faktiskt. Hon fick aldrig nÃ¥gon halsinfektion, hon hade aldrig öroninflammation, inga hudproblem och om hon nÃ¥gon gÃ¥ng var dÃ¥lig i magen var hon det en enda dag och sen blev hon frisk igen. Hennes försäkring använde vi en gÃ¥ng när hon var 8 Ã¥r gammal och hade fÃ¥tt en missprydande ”plupp” pÃ¥ ena frambenet. Den gÃ¥ngen fick vi 600 kr i självriskrabatt av Agria. Mamma höll stenkoll pÃ¥ Kajsa och vi trodde nog alla, att hon skulle lämna oss pÃ¥ grund av en stroke, hjärtsvikt eller nÃ¥gon liknande Ã¥ldersrelaterad akut diagnos. SÃ¥ blev det inte utan Kajsa visade sig ha bÃ¥de en inflammerad tand som behövde Ã¥tgärdas med kirurgi och tvÃ¥ bamsestora epulider (ett slags godartade tumörer som är ganska vanliga pÃ¥ boxer) under tungan som enbart kunde Ã¥tgärdas med operation. Operation och narkos och en smärtsam konvalescens var inte ett tänkbart alternativ och Kajsa fick somna in. Sorgen och saknaden är stor.

(Tack Lotta Olsson för de fina bilderna på Kajsa!)

Och avslutningsvis – syskonen Kajsa och Nixx, som nu är tillsammans igen <3